”Fan ska skriva skönlitteratur när verkligheten bjuder sådana här spektakel.”
Fritt efter August Blanche
Man kan undra varför jag, som satt tryggt på ett av Sveriges större förlag, lämnade förlaget för att starta ett eget och ge ut mina böcker där. The story goes a little somethin’ like this:
Att jag alls skickade runt manuset till Förhörsrummet till en hel hoper förlag hade inte så mycket med utgivning att göra. Det var en slags träning: om man ska bli författare så måste man veta sig hur man gör när man skickar manus till förlag. Så jag behövde lära sig hur man gör det och, ja… learning by doing, that’s me.
Dessutom måste man lära sig att bli refuserad. Jag vill inte verka stöddig, men på den tiden då jag levde av min penna var jag en uppskattad och efterfrågad skribent. På rak arm kan jag bara komma på en enda text som aldrig kom i tryck: texter kunde bli redigerade, och inte så sällan grälade om, men i slutänden blev dom alltid publicerade. Utom den där enda: det var en mycket hård och mycket välförtjänt sågning av Sven Lindquists intellektuellt slappa samtidskritik i boken Framtidslandet. Inte heller den texten blev egentligen refuserad, den blev grumsande godkänd av chefredaktören, men sedan liksom försvann den bara där i någon av hennes omätbara materialstaplar. Att den aldrig blev tryckt var så klart en ren slump, men också den rena slumpen kan ha avsikt, tro mig.
Skälet till att jag visste att manuset som jag nu skickade runt inte skulle bli utgivet var att den inte riktigt gick att förstå det; det var första boken i en trilogi, och den övergripande historien skulle inte komma att bli komplett förrän i bok tre. Jag såg alltså för mig att jag kanske skulle kunna övertyga något förlag om att ge ut böckerna efter att den sista delen var skriven, men inte innan dess. (Trilogin har numera vuxit till en dekalog, som inte blir fullt begriplig innan bok åtta – välkommen till herr Hasslers galna värld!)
Så jag sysselsatte mig alltså med att skicka runt ett manus som jag visst inte skulle bli utgivet för att lära mig hantera detta med att bli avvisad som skribent. Det var mycket framgångsrikt, dom närmaste månaderna blev jag refuserad av över tjugo förlag, minst ett refuserade manuset utan att ens läsa texten.
Ett förlag visade faktiskt intresse, ett hybridgäng med säte i södra Sverige. Dom ville dock dels att jag skulle delfinansiera med en rejäl summa, dels att jag skulle köpa min egen bok av dom till ett pris som jag bedömde som åtminstone fem gånger produktionskostnaden. Så jag svarade avvaktande. Då blev jag uppringd av en ung man som jobbade åt förlaget, och eftersom jag har hållit på en del med utgivning började jag på ett milt och kärleksfullt sätt pressa honom på vad dom egentligen tänkte göra för att min bok verkligen skulle sälja. Svaren som jag fick var byggda av imponerande ordmassor, men deras sakliga innehåll kunde sammanfattas mycket kort: ’ingenting’. Trots det dryftade jag utgivningsmöjligheten med en bekant. Han påpekade att utgivningsföretaget drevs av en av våra gamla bekanta, och gissade att någon som inte gick att lita på till exempel 1997 troligen inte går att lita på 25 år senare heller.
Efter den konversationen lade jag ’projekt: finna förlag’ bakom mig. Det hade fyllt sitt syfte, och jag hade annat att göra. Till exempel behövde jag skriva själva böckerna; jag anstränger mig för att skriva prosa av hög kvalité (en ambition som dom allra flesta av mina nutida skönlitterära författarkollegor helt uppenbart inte delar, kanske för att dom inte hinner, kanske för att dom inte vill, kanske för att dom inte kan) och det tar en helvetes tid: att få ihop ett manus till en bok på ett par hundra sidor tar ett år, och då skriver jag nästan varje dag.
Plötsligt – när det hade gått mer än ett halvår sedan jag skickade in mitt manus – hörde herr Vessla från ett förlag som hette Lava av sig. Han var mycket entusiastisk, mailet som han skickade innehöll dessutom citat ur ett lektörsutlåtande, som var om möjligt ännu mer översvallande, faktiskt använde lektören formuleringar som ”Unikt!”. Lava föreslog visserligen också en hybridutgivning, alltså att jag skulle stå för en del av den ekonomiska risken, men den summa dom nämnde bedömde jag, som tidigare har varit ansvarig för flera bokutgivningar, vara mycket rimligare än den som skojarna i Skåne ville ha.
Vis av min skånska erfarenhet var jag skeptisk till hybridutgivning, men jag gick med på att vi åtminstone skulle ha en personlig träff. Under ett pandemianpassat zoom-möte pressade jag först herr Vessla på ekonomin: vad är det är det egentligen som jag betalar för?, hur mycket går ni in med?, vid vilken såld volym hamnar jag på break-even?, var ligger er break-even? – såna saker. På det sättet lyckades jag förhandla bort 10 000 kronor från summan som jag skulle bidra med.
Sedan tog vi en diskussion om det övergripande, och där var jag väldigt tydlig med jag satsade hårt och långsiktigt på skrivandet; att jag alltså sökte en stabil partner att jobba med. Dessutom arbetade jag med en serie (vid den här tiden tror jag att trilogin hade hunnit växa till en pentalogi), och det därför var nödvändigt att utgivningen höll takten en bok per år. Vesslan sa att det lät jättebra; att bygga författarskap var just det som dom på förlaget själva såg som sin huvuduppgift.
Efter det berättade jag att jag tidigare hade varit publicist, och visste precis hur man gjorde när man gav ut en bok eftersom jag hade hållit i flera sådana projekt. Jag skulle alltså kunna ge ut boken utan hjälp från något förlag, men det som jag behövde hjälp med var marknadsföring, för att sälja böcker är inte min huvuduppgift i just den här inkarnationen. Vesslan berättade att det var försäljning som var deras största styrka – dom hade personliga möten med representanter för alla stora bokhandlar där dom sålde in sin utgivning och såg till att titlarna fick en fördelaktig behandling.
Det sista som jag bad om var en tidplan för utgivningen – det var viktigt, eftersom jag som sagt skrev på en serie, och måste vara säker på att jag var färdig med nästa del i god tid. Vessla sa att han tänkte att boken skulle komma ut i november, inför julhandeln. Vi hade samtalet i månadsskiftet februari-mars, och eftersom jag mycket väl visste hur lång tid det tar att ge ut en bok tänkte jag ’harrusettpå! dom är snabba dom jävlarna!’, men jag sa att efter årsskiftet skulle passa min skrivcykel bättre. Vessla sa då att slutet av januari också var en bra tid att ge ut en bok, för då hade folk hämtat sig från julhandelschocken.
Det var alltså där som vi landade. Dom skickade ett kontraktsförslag. Jag var fortfarande tveksam, men jag såg inga konstigheter i avtalet och samtalet hade varit bra. Vessla hade dessutom sagt deras avtal var granskade och godkända av Författarförbundet, samt att det faktum att jag tog en del av den ekonomiska risken – ”investerade”, som han uttryckte det – gjorde att jag skulle komma att ha mycket större inflytande över utgivningen än vad författare på traditionella förlag har.
I själ och hjärta så är jag en misstänksam jävel, så jag kollade så klart upp det bolag som ägde utgivningstjänsten. Det hade en gång i tiden lanserats av bland andra Sigge Eklund och Linda Skugge. Dom är ju själva författare, så det borde väl borga för att vi som skriver blir sjyst behandlade på Lava?
Alltså skriver jag på kontraktet. Sen händer ingenting. Om man inte räknar att det blir tvärtyst, då. I juni skickar jag en midsommarhälsning till Vessla, det är mest en social grej, men tanken är också att den ska påminna honom att vi har ett utgivningsprojekt ihop. Jag får inget svar. I juli är Tjänstemannen, den andra boken i serien, färdig. Jag dyngar iväg manuset till Vessla och får en enrading tillbaka: ”Kul! Är det här manuset lika bra som det förra så blir det inga problem med utgivning!”
I slutet av augusti skickar jag ett mail där jag påpekar att min erfarenhet är att bokutgivning tar tid så om vi ska få ut en bok i januari så måste vi nog sätta igång nu. Inget svar. Nu blir jag något påstridig, och efter en tag också en smula förbannad, eftersom jag trots mail, sms och telefonsamtal – varav ett trycks bort av Vessla när han hör vem det är som ringer – fortfarande inte får svar på frågan ”hur ligger vi till med utgivningen?”
I september blir jag kontaktad av Lava, men inte av Vessla, utan av en annan kille: Hoffa. Han säger att det börjar bli dags att sätta igång arbetet med boken; jag tänker ’no shit, Sherlock!’. I november har förlagsredaktören gjort en helt okej genomgång av texten, och jag har löst dom problem som hon gjorde mig uppmärksam på. Jag säger lite skämtsamt till Hoffa att jag egentligen skulle vilja gå igenom hela manuset en gång till från början till slut, men om boken ska hinna säljas in innan den kommer ut i januari, så det får vänta till jubileumsupplagan om tio år.
Han svarar förvånat att det är gott om tid för genomgångar, för den här boken ska inte komma ut i januari utan inför sommaren. Nu spränger jag en åder på riktigt – att på det sättet skjuta upp utgivningen utan att säga något till författaren är inte bara väldigt ohyfsat, den är ett direkt avtalsbrott, eftersom vi kom överens om januariutgivning i samband med att vi skrev, och eftersom muntliga avtal är precis lika giltiga som skriftliga. Efter ett par turer med Hoffa kopplas herr Vessla åter in på fallet, och vi enas om ett nytt publiceringsdatum: 14 april. Dessutom kommer vi överens om att jag som kompensation för den försenade utgivningen ska tas med i förlagets annonskampanj inför sommaren. Vesslas villkor för överenskommelsen är att jag inte får hävda att annonseringen är kompensation för den försenade utgivningen, eftersom dom böcker som annonseras väljs ut oväldigt av förlaget.
I februari händer två saker. Det ena är att jag skickar ett mail till Vessla och frågar hur det egentligen går med läsningen av det där manuset jag skickade in i juli – han lovar att jag ska få besked inom en vecka.
Det andra är att jag får ett glatt mess från en avlägsen bekant – hon hade fått syn på en bok som jag hade skrivit, Förhörsrummet, bland nyheterna när hon var inne på Science Fiction Bokhandeln, vad roligt! Jag kollar snabbt på Bokus. Sannerligen, finns den inte där också. Med utgivningsdatum 25 januari. Eftersom Lava inte har berättat att dom har givit ut boken (varför skulle en författare kunna tänkas vilja veta sånt?) blir det plötsligt jävligt bråttom att få ihop den lanseringsfest som jag underligt nog fram tills dess hade planerat att ha den 14 april. På två veckor drar jag tillsammans med min familj ihop nästan femtio pers till den självklara platsen – cykelbutiken ATR på Åsögatan, Södermalm. Jag bjuder så klart dit alla från förlaget också, men ingen kommer.
Förresten så händer det ytterligare en sak i februari – om man nu kan kalla en icke-händelse för en händelse – och det är att jag inte får besked om eventuell utgivning av nästa bok inom en vecka. Jag spränger en åder till – eftersom ingenting fungerar kräver jag att få prata med Lavas VD Peter. Det får jag faktiskt också göra någon vecka senare. Han ber inte direkt om ursäkt, men han lovar att allt ska funka bättre från och med nu. Han beklagar att jag inte har fått besked om nästa manus som utlovat, men säger att jag ska få det snart.
I slutet av mars skickar jag ett mail till Hoffa, som enligt min erfarenhet är den enda i gänget som faktiskt kan se till att någonting verkligen, och frågar vad ”snart” egentligen betyder på lava-språket. Ett par dagar senare svarar han att dom har haft möte och bestämt sig för att släppa förköpsoptionen på min nästa bok. I klartext betyder att ytterligare en månad har gått, och att dom fortfarande inte har läst manuset. Jag skickar ett svar där jag påpekar att dom ju redan har bränt optionen, eftersom det gått mer än sex månader sedan jag skickade in texten, men tackar för bekräftelsen på att vi är överens om att jag går vidare med nästa utgivning utan Lavas hjälp. Till mitt svar bifogar jag också en lista korrfel som en släkting har hittat i den tryckta upplagan. Hoffa tackar och säger att han nu ska lägga ut e-boksversionen.
Lava ingår inte längre i mina planer, så jag släpper dom. Inget mer händer på ett tag, utom att jag i maj säljer det sista av mina exemplar av Förhörsrummet. Därför beställer jag ytterligare 25 böcker, som det av någon anledning kostar 400 kronor och tar tre veckor att leverera från lagret på Kungsholmen till min lägenhet i Tyresö.
I november ska jag köpa en bok på Bokus, och när jag ändå är där så passar på att egoboosta genom att söka på mitt eget namn. Finner att förlaget inte har publicerat den planerade ljudboken ännu. Och att inte ens e-boken är ute, trots att det gått ett halvår sedan Hoffa sa att han skulle lägga ut den, och trots att det inte är mer än högst ett par timmars jobb att konvertera en word-fil till e-pub, göra den tillgänglig på en server och registrera den i Bokinfo.
Det antal ådror jag har sprängt på grund av Lava börjar vid det här laget utgöra ett allvarligt hot mot min hälsa. Jag mailar till Lava, påpekar att dom överskridit publiceringsfristen som finns inskriven i avtalet, att jag därför får ta tillbaka publiceringsrättigheterna för dom två opublicerade formaten, samt att jag enligt avtalet också kan kräva vite – författare vars verk inte publiceras kan inte tjäna några pengar på dom.
Jag skriver mailet mest för att sätta lite fart på lava-folket; dom må vara lying sacks of s*ht, men jag kan också räkna dagarna i en kalender, och ser att dom fortfarande har en vecka på sig att få ut formaten som saknas. Dessutom vill jag så klart bränna lite skepp och broar och sånt, men jag föreslår ändå en förlikning där dom får behålla publiceringsrättigheterna i utbyte mot att dom betalar mig halva vitessumman. Och jag avslutar med att det här ju från och med nu egentligen blivit till en rättssak, men att jag inte är dum nog att betala advokatkostnader som vida överstiger ett eventuellt vite, så vi kommer inte att hamna i domstol.
Lava publicerar inte dom saknade formaten, och svarar inte heller på mailet. Det gör däremot en jur kand LL. M. Fredrik von der Esch. Han sammanfattar på ett ungefär det som jag hade skrivit i mailet till Lava, men han har en helt annan syn på hur avtalets skrivningen om publiceringsskyldighet i avtalet bör tolkas. Mer om detta snart, men i det ögonblick som jag läser mailet är det någonting helt annat som fångar mitt intresse: Fredrik von der Esch – vad fan är det för brännvinsadvokat?
Jag tänker omedelbart brännvinsadvokat, inte som en allmän förolämpning – jur kand LL. M. Fredrik har faktiskt inte gjort mig något ont – utan mer som en teknisk beskrivning av en viss typ av jurist. Som bilagor till hans mailet ligger nämligen alla dom dokument som klienten, det vill säga Lavas VD Peter, har skickat honom som underlag. Jag vet inte om det är kutym bland bolagsjurister att göra så, eller om dom vanligen praktiserar det som vi på den gamla goda tiden kallade för ’klientsekretess’, men jag lutar åt det senare.
Det där med bilagorna ger upphov till kvällens första skratt. Det ger dessutom upphov till ett svar, där jag går igenom dom uppgifter som VD Peter lämnat och rättar sånt som är rena sakfel.
Sen: jäklars! Fredrik har väckt min nyfikenhet, och att väcka nyfikenheten hos en gammal grävande journalist med adhd är sällan förenligt med stor visdom eftersom det får förutsägbara följder. Jag börjar med firman han arbetar på. Firma i eget namn… dom jurister som har det brukar ta rejält betalt. Och kontoret ligger på – oopah! – Strandvägen. Inte Strandvägen som i ’Strandvägen, Botkyrka’ eller i ’Strandvägen, Bollnäs Hanebo’ eller ens som i den vida kända ’Strandvägen, Nordmaling Rudvik’, utan som i ’Strandvägen, punkt’, som i ’Strandvägen, inga ytterligare beskrivningar nödvändiga’ alltså Strandvägen, Stockholm, Östermalm.
Lava tar till storsläggan. Mystiskt. Inte skulle det väl kunna varas för att skrämmas? Det ger upphov till kvällens andra skratt, eftersom det är lite korkat att lägga flera tusen kronor i timmen i arvode till en jurist för att skrämma någon som man inte kommer att kunna stämma, och som dessutom själv uttryckligen har sagt att han inte tänker gå till domstol för att hävda sin rätt i en eventuell framtida tvist.
Och Freddes firman går… okej, men långt ifrån lysande. Fast det ska man nog ta med en nypa salt, von der Esch är bolagsjurist, så är det någon som kan gömma undan intäkter för att slippa att betala skatt så är det han.
Hur står det till med det personliga då? Va? Han verkar var någon slags kändis. Hans fru är visst… skådespelerska! Som uppenbarligen är vida känd för sina gripande karaktärstolkningar i kvalitetsproduktionen ICA-reklamen. Jo jag tackar ja!
Och där har vi… en blid bild på Fredde i frack inför en fest på slottet? Vad är det här för nåt? Personlig vän med HKH Kronprinsessan Victoria!? HKH Drottning Silvias gudson!!!
Vid det här laget vrider jag mig av skratt. Då menar jag inte metaforiskt, som någon fejkad emoji eller nån billig ROFLMAO!-kommentar i en chat, jag menar att jag bokstavligen ligger på vardagsrumsparketten hemma i orten, skrattar så att jag har svårt att andas och vrålar ”jag skulle ha kunnat betala det där jävla förlaget dom jävla [vitessumman] för att få ha så här jävla roligt!” Jag svär på min morsa att jag gjorde bror, det finns vittnen!
Nu när vi har fått ha roligt en stund övergår vi till det lite mer allvarliga och principiellt viktiga: vad var det egentligen som VD Peter genom jur kand LL. M. Fredrik von der Esch hävdade? Jo, att fristen från förlagets publiceringsfrihet skulle räknas från den tidpunkt då det färdiga manuset var lämnades till förlaget. Det var inte särskilt kontroversiellt, snarare tvärt om: det var precis det som stod i avtalet, så vi var vi helt överens om den saken. Det vi inte var överens om var vad som egentligen menas med ’färdigt manus’. Jag hävdade att det manus som Lava hade läst, godkänt för utgivning och därefter köpt rättigheterna för att få publicera, genom att skriva avtal med dess författare, det vill säga mig, var att betrakta som ett färdigt manus; att fristen alltså skulle räknas antingen från det datum då dom tog kontakt med mig och uttryckligen sa att dom ville ge ut boken, eller (naturligare) från det datum då vi skrev avtal. Eftersom jag är en ödmjuk och flexibel person erbjöd jag mig också att göra tolkningen att den text som jag skickade till förlaget var ett färdigt manus (eftersom inget hade hänt med den vid dom kommande tidpunkterna), och att fristen därför också kunde räknas från dagen då jag skickade in det, om Lava så önskade.
VD Peter hävdade genom jur kand LL. M. Fredrik von der Esch att det var texten efter redaktörens genomgång, mina följande korrigeringar, korrekturläsning och mitt påföljande godkännande av korret ändringar som var ett ’färdigt manus’ i avtalets mening. Med andra ord var allt som var något annat än en tryckfärdiga bok att betrakta som ofärdigt.
Deras tolkning får ett par följder: den ena följden är att paragrafen om utgivningsplikt i avtalet blir absurd, eller kanske till och med avsiktligt vilseledande, eftersom det enda som förlaget enligt sin egen tolkning åtar sig att göra är att ge ut boken senast xx månader efter att den är färdig för skickas till tryckeriet. I vems intresse skulle ett förlag behöva göra ett sådant åtagande?
Den andra följden är att skrivningen innebär att den tidsfrist för utgivningsplikt som är reglerad i upphovsrättslagen ersätts av en frist som i praktiken är helt sätts efter förlagets tycke, eftersom det är förlaget och inte författaren som har sista ordet när det gäller vad som är färdigt att skickas till tryckeriet.
I praktiken innebär Peter och Fredriks tolkning att ett förlag kan skriva kontrakt på ett manus och sedan ligga på det under hela den tid då dom äger rättigheterna utan att ge ut det, med hänvisning till att manuset ännu inte var färdigt. Jag kan verka inte paranoid som tror att det skulle kunna hända, men en gång i tiden var det ett problem för författare att förlag gjorde just så, och var det som var skälet till att publiceringsplikten skrevs in i upphovsrättslagen.
Att Författarförbundet verkligen kan ha godkänt ett avtal som innebär att författarens lagliga ställning kastas ett halvt sekel bakåt i tiden ställer jag mig tvekande till, men med tanke på hur flata fackföreningarna i Sverige är nu för tiden så är det tyvärr långt ifrån otänkbart.
Hur slutade nu allt detta? Jo, jag hade ganska mycket kontakt med jur kand LL. M. Fredrik von der Esch, per mail och i telefon. Varför han ville ha kontakt med mig vet jag som sagt inte riktigt, men för mig handlade det om att jag visste att Lava betalade honom per minut, och att ju fler minuter han lade på att kommunicera med mig, desto större blev den summan som dom skulle ha sparat på att helt enkelt anta mitt förslag till förlikning.
Dessutom var jur kand LL. M. Fredrik inte alls otrevlig – medan jag försökte förklara hur upphovsrättslagen fungerar och varför den ser ut som den gör (jag har som sagt varit publicist, så just den lagen råkar jag, uppenbarligen till skillnad från Fredrik, kunna ganska bra) försökte han att få mig att förstå att det som nu måste att alla bara kramar om varandra och vara kompisar, och att jag därför ska göra som precis som Lava säger så blir alla glada.
Det var ett på det hela taget angenämt utbyte av tankar och känslor (där jag alltså stod för tankarna och jur kand LL. M. Fredrik von der Esch för känslorna), men efter ett tag tröttnade jag och påpekade att jag är en reko kille som står vid mitt ord, och det i underlagen som VD Peter skickat till honom finns ett mail där jag uttryckligen skrivit att jag inte tänker gå till domstol. Vilket jag alltså inte heller kommer att göra. Och att jag därför hade lite svårt att förstå vad han hade i mina kontakter med med mitt förlag att göra. Det höll han faktiskt med om, och sedan dess har vi inte hörts. Men kanske vågar man hoppas att han nån gång i framtiden bjuder med mig på en av dom där festerna på slottet?
Med mag MSC Jörgen Hassler, förläggare INDiY (m.b.p.a)
PS. Ni undrar hur det gick med dom opublicerade formaten? Det gick som vanligt: jag glömde bort dom. Till dagen efter julafton, då kom jag att tänka på dom igen och egosurfade på Bokus. Och sirru, där var dom! Publiceringsdatum 15 november. Att dom var publicerade hade förlaget inte hörs av sig och berättat – varför varför skulle en författare kunna tänkas var intresserad av att veta det?
Men dom hörde faktiskt av sig, inte personligen, men jag fick ett massmail från moderbolaget Vulkan där dom bad om hjälp med marknadsföringen. Dom tyckte att jag skulle uppmana släkt och vänner att gå in i olika ljudbokstjänster och sätta ett högt betyg på Förhörsrummet. Dessutom tipsade dom om att jag kunde snacka ihop mig med några författarkollegor, så att vi kunde lyfta varandras böcker i ljudbokssammanhang. Och om jag var intresserad av att komma i kontakt med författare som skulle kunna vara intresserade av att göra sådant så skulle jag höra av mig – Vulkan bistår gärna med kontakter.
Alltså: om ni någon gång undrat vad betygen på strömningstjänster och nätbokhandlar egentligen är värda så vet ni det nu. Och om ni undrar hur jag reagerade på mailet så är svaret: jag är en reko kille som så klart blir glad om jag får positiva recensioner, men den där sortens manipulationer sysslar jag inte med. Delete. DS
[Vissa detaljer i historien är ändrade för att delvis skydda dom som bara är delvis skyldiga. Vessla och Hoffa heter till exempel i verkligheten någonting annat. VD Peter äger Lava, och är därför fullt ut ansvarig för verksamheten, så han heter i verkligheten ingenting annat än Peter. Fredrik von der Esch är också fullt ut ansvarig för sina egna handlingar, som han dessutom tar rundligt betalt för att utföra. Han har väl egentligen inte gjort något fel utöver att han inte påpekade för klienten att det i legal mening ännu inte fanns någon tvist, så att det vore slöseri med pengar att anlita en jurist för att hantera bråket. Fast att en jurist på det sättet måste handla i sin klients intresse behöver nog inte jag påpeka, det finns det säkert juridiska kvalitetskontrollanter som håller reda på.
Jag är också medvetet oklar när det gäller avtalets detaljer. Det innehåller nämligen en NDA-klausul, så jag får inte berätta vad som står i det. Alla gånger jag direkt refererar till avtalets skrivningar är det till sådant som också har förekommit i korrespondens med jur kand LL. M. Fredrik von der Esch, för den korrespondensen har jag inte skrivit under på att jag ska att hålla hemlig.]